Lumparnvälgörarna Torbjörn Sjöblad & Carina Karlsson
I EN FÖRENING KAN ALLA BIDRA MED SINA GÅVOR
Text: Giséla Linde
– Det finns ingen stor grön knapp, ’tryck här så blir allt bra’. Men det finns en massa små knappar som vi alla kan nå.
Det säger författaren Carina Karlsson som liksom Torbjörn Sjöblad engagerat sig i det nedsmutsade dikessystemet norr om Lumparn.
– För två och ett halvt år sen såg jag en halvmåne av brunt vatten, med en radie på ungefär 700 meter, breda ut sig vid Svinösunds utlopp mot Lumparn. Så jag åkte på Rädda Lumparns årsmöte för att fråga om de visste vad det var, säger Torbjörn Sjöblad. Han är född i Sund, pensionär och passionerad föreningsmänniska. Föreningarna behövs, säger han, ”för annars är det så hemskt mycket som inte blir gjort”. Nu är vi är på väg till Sund för att ta en titt på dikena i Finby-området, och Torbjörn beskriver läget medan han kör.
Den bruna halvmånen i vattnet visade sig härstamma från ett sju-åtta kilometer långt dikessystem som går från Löviksskogen via Gunnarsby, sammanfaller med ett dike från Guttorp och passerar fem träsk och insjöar på väg mot Lumparn.
I Guttorp har Landskapet släppt ut mer eller mindre orenat vatten från en fiskodling och en fastighet i 40 år. Skyddsdammen är underdimensionerad och misskött, och delar av dikessystemet är så illa grävt att vattnet stannar upp och ligger som stinkande kloaker där människor bor och lever. Och i Gunnarsby ligger Ålandskomposten, byggd för 15 år sen med syftet att förvandla avfall från till exempel slakteriet och Lotsbroverket till användbar matjord. Den kvaliteten har dock aldrig uppnåtts, och istället för att bidra till ett större kretslopp har Ålandskomposten blivit en deponi som växer med hundratals ton per år.
– Vattnet blir förstört, lukten är förskräcklig, och de automatiserade skotten som skjuts en gång i minuten för att hålla fåglarna borta hörs på flera kilometers avstånd under dygnets alla ljusa timmar. Kompostanläggningen har enormt starka motståndare i grannskapet, och det har skapat konflikt. Men landskapet klarar sig inte utan komposten, och därför får den ständigt nya dispenser och kan fortsätta år efter år trots problemen, berättar Torbjörn.
– Dikena ser ut som ärtsoppa sommartid, och sjön Träsk är så övergödd att det som på statistiskt språk kallas ”extrema värden” överträffas åtta-nio gånger om. När vi hade dikesvandringar här sa de svenska experterna att det var det värsta de hade sett.
Vid Knallen i Sund väntar författaren Carina Karlsson, och samtalet fortsätter över varsin kopp kaffe. Vad kan man göra åt den stora tillförseln av svämgödsel? Är det smartare att bygga en biogasanläggning eller flera små? Och tänk om alla händiga fixande ålänningarna själva börjar bygga våtmarker och reningsdammar vid sina vikar!
– Vi har kommit till en punkt där vår framtid på den här planeten beror på hur vi behandlar vår miljö, säger Carina.
– Vi kan inte skylla på en skurk som tryckt på en stor röd knapp och förstört alltihop, men det finns heller inte en stor grön knapp som plötsligt löser alla problem. Istället är vi omgivna av små röda och gröna knappar överallt. Det gäller att se och trycka på de gröna knappar just jag når, precis där jag står. Och eftersom min egen starka sida är att använda ord, så handlar mina knappar om att skriva.
Hon tror att kulturen har en viktig roll att spela i förändringsprocessen:
– Konstnärerna är en slags gränspatruller i utkanten av vår tillvaro. De kan utforska våra inre världar och främmande platser, men också till exempel den morgondag vi inte vet något om. Skönlitteraturen kan sätta ord på tankar som människor går och bär på. Hur ser det ut om 20 år om vi gör så här – och hur blir det om vi inte gör något?
Vi sätter oss i Torbjörns bil igen och gör en liten vatten-sightseeing i nejden. Mönsterdiket Svartbäck med sluttande stränder och massor av trädrötter som kan ta upp näring ur det förbirinnande vattnet är så rent att det är snudd på drickbart. Kring Finbydiken är det sämre ställt. Nu i november håller naturen håller på att gå till vila för vintern, och en mjukt grå stillhet vilar över Träsks spegelblanka vatten. Men tittar man närmare är stillheten snarare… död. Inga vattenväxter, inga smådjur. Rådjuren har slutat dricka här, och bada ska man inte göra oavsett temperatur.
Idag släpper Guttorps fiskodling ut 170 kg fosfor varje år, trots att ÅMHM:s tillstånd tillåter max 25 kg. Ett nytt reningsverk är på gång, och man räknar med att komma ner i 13 kg fosforutsläpp per år. Det understiger kraven med råge, men räcker det för att rädda Träsk?
– Träsk är så kapsejsat att för varje gram näringsämnen som kommer in så frigörs ännu mer från bottnen, säger Torbjörn.
– Vad hjälper det med lagar och regler när tillstånden ändras efter behov, som de ständiga dispenserna för Ålandskomposten eller årets förlängda säsong för att gödsla med svämgödsel?
– Ja, vi löser en situation här och nu, just i år, men egentligen skjuter vi bara problemen framför oss. Vi låtsas ha kontroll över något som vi inte har kontroll över, säger Carina.
Vissa förbättringar i avloppshanteringen är på gång. Men mest ivrigt väntar Torbjörn och Carina på svaren från vårens sedimentprover.
– Varifrån kommer vilken näring? När vi inte behöver gissa utan vet säkert kan vi också föreslå åtgärder, säger Torbjörn.
– Folk kan ha synpunkter om allt, som att det borde grävas annorlunda eller att det vi gör är för litet för att spela någon roll. Men jag tror att grejen är att visa att det finns saker alla kan göra. Det fina med föreningar är att alla kan dra sitt strå till stacken och göra det de är bra på. Men också öva på det man inte är så bra på, för att det behövs helt enkelt.
Det är som Carinas bild med de gröna knapparna. Den som kan hantera en spade eller en kamera når vissa gröna knappar, och den som är politiker eller tjänsteman når andra. En kokar gott kaffe, någon annan får alla att skratta. Torbjörn har lokalkännedom och rår om sin tid, och Carina har ordets makt.
– Många frågor som gäller miljön är känsliga, och den som vågar tala blir ofta ifrågasatt. Då tänker jag att jag som har tillgång till språket har en fördel som också innebär ett ansvar och en skyldighet. Jag talar för fler än för mig själv, säger hon.
– På samma sätt handlar Rädda Lumparns arbete inte bara om Lumparn. Jag tror att det vi gör här kan inspirera folk att göra motsvarande saker på annat håll.
