För bara drygt en generation sedan var trycket på vassvikarna mycket större. Då hade alla åländska gårdar kor och vassen var ett viktigt komplement till ängshöet − efter att man hade slagit höet brukade man börja kära vass.

− Då slogs man till och med om vasstäkterna, idag vill alla bli av med dem, säger Eriksson.

Dessutom användes vassen som avtäckningsmaterial och byggnadsmaterial, på Åland främst i tak till uthus, sjöbodar och båthus.

Han påminner om att man också lätt glömmer bort landhöjningen – det beräknas att landet höjs med i genomsnitt 50 cm per 100 år –  vilket ger vassen mera plats och ljus för att kunna etablera sig.

”Plötsligt blev vattnet tegelrött”

Jörgen Eriksson kämpar själv med vassen och klipper varje år ner den i sitt båthus. Båthuset ligger vid Brosundet i Ämnäsviken som hör till en av Lumparns mest övergödda innervikar och till Ålands mest förorenade vatten överhuvudtaget. Kvävehalten är sju gånger högre än i resten av den åländska innerskärgården, fosforhalten 3,5 gånger högre, enligt Husö Biologiska station och landskapsregeringen.

Men när Eriksson växte upp på 1960-talet var vattnet kristallklart. Om somrarna brukade han flyta omkring på luftmadrass i Ämnäsviken och med cyklopöga fascinerat titta på allt liv i vattnet.

Men 2003 blev vattnet plötsligt tegelrött. När Eriksson körde ut med sin snurra fick ekolodet på grund av all växtlighet ingen kontakt med bottnen. Nästa år, då vattnet var lika rött, hittade ekolodet bottnen. Men det var för att växtligheten hade dött, enligt Eriksson.
− Det var mycket sorgligt. Skäggdoppingarna och dykänderna försvann liksom skrakarna som inte hittade fisk. Inte heller fiskgjusarna syntes till, de kunde inte se fisken genom vattnet på grund av för dålig sikt.

− Så har det princip fortgått ända tills nu, säger Eriksson.

Jörgen Eriksson fick aldrig reda på vad som orsakade det tegelröda vattnet. Hans hypotes är att naturen hade passerat ett slags tipping point – en brytpunkt – vad näringsinnehållet i vattnet angår, och att någon alg hade börjat massföröka sig.

Att Ämnäsviken är så förorenat hänger både ihop med avrinningen från åkrarna och med att vattenflödet i viken minskade enormt när man byggde dammluckan mellan Kaldersfjärden. och Långsjön. Luckan byggdes 1972 för att hindra att brackvatten trängde in i dricksvattentäkterna Långsjön och Markusbölefjärden.

Rika livsmiljöer
Idag är Brosundet som leder till Kaldersfjärden nästan igenvuxet av vass. Men Eriksson påminner om att vi ofta inte ens kan gissa oss till vad som gömmer sig i vassen.

− Vassruggarna är otroligt rika livsmiljöer och många fågel- och fiskarter är helt beroende av dem, säger Eriksson.

När en strand blir kantad av vass bildas dessutom med tiden en rotfilt som fungerar som ett vattenreningsfilter som avrinningen från land passerar. Eriksson rekommenderar att man inte gör som i Björsby vid Ämnäsviken där man cirka 2020 grävde ett dike genom rotfilten för att påskynda avrinningen – det ökade i stället utlakningen av näringsämnen.

− Vi måste i stället pressa på våra politiker och myndigheterna att göra något åt utfallsdikena som mynnar ut i våra vikar. Man kan till exempel etablera fosforfällor i dem eller anlägga våtmarker, föreslår Jörgen Eriksson.

Jörgen Erikssons vassklippningstips

• Om du vill bli av med vassen: Klipp tidigt, helst så fort vassen kommer upp på försommaren, och skär så långt ner som möjligt.  Upprepa varje år.
• Om du vill minska på mängden näring som vassen upptar och utmagra omgivningen: Skär ovanför vattenytan på sensommaren.
• Vass som du klipper om vintern kan du använda som material till exempelvis husbygge.
• För alltid bort vassen du klippt från stranden så att den inte fortsätter tillföra näringsämnen till vattnet.

För bara drygt en generation sedan var trycket på vassvikarna mycket större. Då hade alla åländska gårdar kor och vassen var ett viktigt komplement till ängshöet − efter att man hade slagit höet brukade man börja skära vass.

− Då slogs man till och med om vasstäkterna, idag vill alla bli av med dem, säger Eriksson.

Dessutom användes vassen som avtäckningsmaterial och byggnadsmaterial, på Åland främst i tak till uthus, sjöbodar och båthus.

Han säger att vi också lätt glömmer bort landhöjningen – det beräknas att landet höjs med i genomsnitt 50 cm per 100 år – vilket ger vassen mera plats och ljus för att kunna etablera sig.

”Plötsligt blev vattnet tegelrött”

Jörgen Eriksson kämpar själv med vassen och klipper varje år ner den i sitt båthus. Båthuset ligger vid Brosundet i Ämnäsviken som hör till en av Lumparns mest övergödda innervikar och till Ålands mest förorenade vatten överhuvudtaget. Kvävehalten är sju gånger högre än i resten av den åländska innerskärgården, fosforhalten 3,5 gånger högre, enligt Husö Biologiska station och landskapsregeringen.

Men när Eriksson växte upp på 1960-talet var vattnet kristallklart. Om somrarna brukade han flyta omkring på luftmadrass i Ämnäsviken och med cyklopöga fascinerat titta på allt liv i vattnet.

Men 2003 blev vattnet plötsligt tegelrött. När Eriksson körde ut med sin snurra fick ekolodet på grund av all växtlighet ingen kontakt med bottnen. Nästa år, då vattnet var lika rött, hittade ekolodet bottnen. Men det var för att växtligheten hade dött, enligt Eriksson.
− Det var mycket sorgligt. Skäggdoppingarna och dykänderna försvann liksom skrakarna som inte hittade fisk. Inte heller fiskgjusarna syntes till, de kunde inte se fisken genom vattnet på grund av för dålig sikt.

− Så har det princip fortgått ända tills nu, säger Eriksson.

Jörgen Eriksson fick aldrig reda på vad som orsakade det tegelröda vattnet. Hans hypotes är att naturen hade passerat ett slags tipping point – en brytpunkt – vad näringsinnehållet i vattnet angår, och att någon alg hade börjat massföröka sig.

Att Ämnäsviken är så förorenat hänger både ihop med avrinningen från åkrarna och med att vattenflödet i viken minskade enormt när man byggde dammluckan mellan Kaldersfjärden. och Långsjön. Luckan byggdes 1972 för att hindra att brackvatten trängde in i dricksvattentäkterna Långsjön och Markusbölefjärden.

Rika livsmiljöer
Idag är Brosundet som leder till Kaldersfjärden nästan igenvuxet av vass. Men Eriksson påminner om att vi ofta inte ens kan gissa oss till vad som gömmer sig i vassen.

− Vassruggarna är otroligt rika livsmiljöer och många fågel- och fiskarter är helt beroende av dem, säger Eriksson.

När en strand blir kantad av vass bildas dessutom med tiden en rotfilt som fungerar som ett vattenreningsfilter som avrinningen från land passerar. Eriksson rekommenderar att man inte gör som i Björsby vid Ämnäsviken där man cirka 2020 grävde ett dike genom rotfilten för att påskynda avrinningen – det ökade i stället utlakningen av näringsämnen.

− Vi måste i stället pressa på våra politiker och myndigheterna att göra något åt utfallsdikena som mynnar ut i våra vikar. Man kan till exempel etablera fosforfällor i dem eller anlägga våtmarker, föreslår Jörgen Eriksson.

Jörgen Erikssons vassklippningstips

• Om du vill bli av med vassen: Klipp tidigt, helst så fort vassen kommer upp på försommaren, och skär så långt ner som möjligt.  Upprepa varje år.
• Om du vill minska på mängden näring som vassen upptar och utmagra omgivningen: Skär ovanför vattenytan på sensommaren.
• Vass som du klipper om vintern kan du använda som material till exempelvis husbygge.
• För alltid bort vassen du klippt från stranden så att den inte fortsätter tillföra näringsämnen till vattnet.